Nyheter

Marknadshyror – en krigsförklaring mot boende i hyresrätt

Vi är tre miljoner boende i hyresrätt som idag står inför fastighetsägare som visar sig alltmer giriga och makthungriga. De senaste årens utveckling talar sitt tydliga språk: höjda hyror, eftersatt underhåll, renovräkningar och en allt mer arrogant och maktfullkomlig inställning till de boendes krav om inflytande. Hyresrättsinnehavare som vill förbättra sitt och sina grannars boende får nu allt oftare uppleva hur dialog och förhandling inte leder någonstans. Nu har regeringen, efter påtryckningar från högern och från fastighetsägarna, föreslagit flera reformer som leder raka vägen till marknadshyror. Vi står inför historiskt höga hyreshöjningar. Samtidigt har låginkomsttagares ekonomiska utsatthet inte varit så hög på över 70 år. Det finns en stark uppdämd frustration och ett behov av organisering och kamp.

En förlust bereder vägen för nästa förlust.

Fastighetsägarnas makt och pengahunger har satt tydliga spår i de senaste årens förda politik. På 1970-talet ägde de allmännyttiga fastighetsägarna 40 procent av hyreslägenheterna. Allmännyttans hyror bestämdes av självkostnadsprincipen – de boende betalade helt enkelt för vad de fick. Allmännyttan gjorde ingen vinst på de boendes hyror. De privata fastighetsägarna gjorde såklart det, men de kunde inte sätta sina hyror högre än 5 procent över allmännyttans hyror. Deras vinster begränsades – till deras stora förtret – av allmännyttans låga hyror. De började därför kämpa tillbaka. 2010 vann de en stor seger när regeringen Reinfeldt beslutade om Allbolagen. Lagen tvingade allmännyttiga fastighetsägare att följa ”affärsmässiga principer”. Borta var den allmänna nyttan, nu blev det krav på avkastning. Privata ägares hyror blev nu inte längre begränsade av de allmännyttiga bolagen.

Sedan dess har hyrorna fortsatt att skjuta i höjden, samtidigt som underhållet blir alltmer eftersatt. Ett fåtal fastighetsmiljardärer har berikat sig på det allmännas bekostnad. De allmännyttiga bolagens vinster har gått till att fylla igen hålen i kommunens budget, istället för att användas till att rusta upp och bygga nytt. Hyresgästföreningen har försökt stå emot men med bostadsbrist i de flesta kommuner i Sverige är det fastighetsägarnas marknad. Hemlöshet eller skyhög hyra – med trångboddhet, låg levnadsstandard och skuldsättning som följd – det är vad marknaden har att erbjuda de som idag söker bostad.

Hyresgästföreningen gick med på Allbolagen – visserligen med kniven mot strupen. Hotet var marknadshyror, påtvingat av EU. Men ändå: hyresgästföreningen gick med på att förstöra allmännyttan. Den dåvarande ordföranden i Hyresgästföreningen Barbro Engman förklarade att: “…det är otroligt knöligt att få ihop en lag som ska förena hyresgästernas intresse av goda bostäder till rimliga kostnader med kommunernas behov av att ha ett bostadsföretag som ska klara kommunens bostadsförsörjning. Dessutom ska lagen fungera för de enskilda och mycket olika kommunala bolagen och den får heller inte snedvrida konkurrensen för då blir det surt i EU korridorerna.”

Det är inte bara “knöligt” att förena hyresrättsinnehavares intressen med privata fastighetsägares krav på vinst. Det är omöjligt. Och en intresseorganisation för oss boende i hyresrätt kan inte heller förväntas representera andra intressen än våra.

Hyresgästföreningens kompromiss – eller snarare eftergift – följdes av en svekdebatt inom rörelsen. Men eftergiften var inte så mycket ett svek mot hyresrättsinnehavarna som ett misstag som idag står oss dyrt. Problemet med att gå med på det minst dåliga alternativet är att en förlust bereder vägen för nästa förlust. Politikernas och fastighetsägarnas löfte om att inte införa marknadshyror har nämligen visat sig inte betyda någonting. För nu står vi här – och marknadshyrorna knackar på dörren.

Vad är alternativet?

Men vad var alternativet till att acceptera det minst dåliga alternativet? Svaret står att finna i Hyresgästföreningens egen historia. Hyresgästföreningens första tid var full av demonstrationer, agitation, hyresstrejker, massuppsägningar och blockader.

Allt började med ”Gaskampen” i hyresbostäderna i SKF Gamlestaden 1917. Fruarna fick nog när avgiften för gasen höjdes. Gasen blev så dyr att de inte längre hade råd att laga till maten. De skickade ut männen att börja strida i frågan och startade Hyresgästföreningen i Göteborg. Ohämmad bostadsspekulation, bostäder som var farliga för hälsan och ständiga hyreshöjningar var verkligheten för landets hyresrättsinnehavare. Men de boende vägrade acceptera dessa förhållanden. Deras attityd mot fastighetsägarna hade förändrats. ”Den gamla underdånigheten hade övergått till misstro och missnöje. Nu började folk mer reflektera över vad husägarna tjänade på sina hus – ofta utan att lyfta en hand till ansträngning”. Det skriver Göte Brink i en bok om den största striden i Hyresgästföreningens historia: “Slaget om Olskroken”.

“Slaget om Olskroken” på 1930-talet lever kvar i minnet hos många äldre göteborgare och hyresrättsaktivister. På Olskroken ledde förhandlingar om upprustning av bostäderna ingenvart. Fastighetsägarna vägrade både reparera och upprusta. Istället höjde de hyran med 10 procent. Det blev droppen för de boende som inledde en hyresstrejk. De vägrade betala hyreshöjningen och fortsatte istället betala den gamla hyran. Nu hotade fastighetsägarna att ”tömma hela Olskroken”.

Det finns nästan ingen gräns för vad som går att uppnå när vi som befinner oss längst ner på samhällsstegen, står samman och kräver förändring. “Slaget om Olskroken” blev en konflikt som varade i sju månader. 250 familjer blev vräkta och de boende på Olskroken levde varje dag med ett vräkningshot över sig. Men de gav sig inte. Tack vare sin enighet, och med hjälp av solidariteten som kom från hela landet, vann de slaget. Fastighetsägarnas ursprungliga hyreshöjning på 4 kronor sänktes till 1 krona. Lägenheterna rustades upp. Alla vräkta familjer fick rätten att flytta tillbaka.

När man läser om dessa, och många andra slag i Hyresgästföreningens historia inser man att det är många och åter många tuffa strider som ligger bakom Hyresgästföreningens styrka. Efterkrigstidens bostadspolitik, som garanterade en bostad med rimliga hyror till de flesta invånare i landet, förhandlades inte fram. Den är resultatet av en hård kamp där många före oss gjorde stora uppoffringar.

Den slutliga dödsstöten mot den sociala bostadspolitiken.

Nu monteras bit för bit av Hyresgästföreningens vunna segrar ner. En enskild reform till fastighetsägarnas fördel känns ofta ganska obetydlig, men när vi tittar på de senaste årtiondenas politik ser vi mönstret. Det handlar om en tydlig förskjutning av makt och pengar från hyresrättsinnehavarna till fastighetsägarna. Med Januariavtalet kommer makten över boendet ytterligare förskjutas till fastighetsägarna.

Regeringen har tillsatt en utredning om att införa marknadshyror på nyproduktion. Detta kommer att tvinga upp hyrorna på hela bostadsmarknaden, och slå sönder förhandlingssystemet. Ingen kan tro på regeringens löfte om att hyrorna endast kommer höjas på nyproduktion.

Men regeringens angrepp på landets hyresrättsinnehavare stannar inte där. En kommission har blivit tillsatt för att undersöka om hyrorna är ”rätt satta” i förhållande till läge och standard. Det objektiva och neutrala språkbruket döljer det faktum att hyresnivån är ett resultat av en kamp mellan hyresrättsinnehavare och fastighetsägare. Någon objektiv eller opartisk hyresnivå finns inte. För hyresrättsinnehavarna är den enda ”rätt satta” hyran den som utgår från självkostnadsprincipen. För fastighetsägarna gäller det att göra vinst – så stor som möjligt. Vad kommissionen kommer fram till vet vi ännu inte, men många befarar nu – med rätta – att den höga efterfrågan på bostäder i storstäderna kommer pressa upp hyrorna ytterligare. En mer efterfrågestyrd hyressättning innebär ännu ett steg mot renodlade marknadshyror.

Januariavtalet kan bli den slutliga dödsstöten mot den sociala bostadspolitiken, om inte vårt motstånd sätter stopp för det. Regeringens senaste bostadspolitiska förslag tar tydliga steg mot marknadshyror. Hyresgästföreningen beställde en rapport från konsultbolaget Ramböll för att undersöka konsekvenserna av marknadshyror. I den uppskattas hyrorna i Göteborg höjas med 32-50 procent. I Stockholm höjs hyrorna med 50 procent. Även i mindre städer blir hyreshöjningen stor. De mänskliga och samhälleliga konsekvenserna av denna hyreschock är svåra att föreställa sig.

Bostaden är en mänsklig rättighet – inte en vara.

Marknadshyror är en krigsförklaring mot landets hyresrättsinnehavare. Men vi väntar fortfarande på att Hyresgästföreningen ska kalla till strid. Svaret från nuvarande Hyresgästföreningen har varit långt ifrån vad vi förväntar oss av en organisation som representerar oss, boende i hyresrätt. 

Nu är vi många som oroar oss över om Hyresgästföreningen ska kompromissa bort även den förhandlade hyran. Det blir i så fall inte en kompromiss, utan en eftergift, då ingenting som motparten kan erbjuda kan kompensera hyresrättsinnehavarna för hyreshöjningar på femtio procent. Hyresgästföreningen kan välja den vägen, och skjuta i sank den sista biten av den bostadspolitik som hyresrättsboende och aktivister före oss kämpade hårt för att vinna. Följden av det blir en svekdebatt och ett medlemstapp av sällan skådade proportioner.

Hyresgästföreningen kan också välja en annan väg. Vi är tre miljoner hyresrättsinnehavare – och vi tillhör därför en betydande del av landets befolkning och väljarkår. Vår enda förhandlingsstyrka är vår egen förmåga att kräva vår rätt. Vi som befinner oss ute i bostadsområdena, bland ideellt valda representanter och hyresrättsinnehavare, behöver skapa medvetenhet och bilda opinion emot den förda bostadspolitiken. Det gör vi genom bildning och högljudda protester, och genom att återigen lita på den kollektiva kraften hos våra egna medlemmar. Vi, boende i hyresrätt är många nog att tas på allvar. Vi kan ändra inriktningen på bostadspolitiken, men bara om vi själva tar vår framtid i våra egna händer.

Vi vägrar bli tystade av maktgiriga politiker och pengahungriga fastighetsägare. Nu kämpar vi tillsammans och stoppar förslaget om marknadshyror. Sedan tar vi nästa steg och vinner tillbaka en social bostadspolitik där bostaden är en mänsklig rättighet – inte en vara.

Antagen av ledningsgruppen för 18 aprilkommittén

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *